I bought my love for money..

Varför förefaller så många människor att vara så rotlösa/rastlösa/misnöjda i dagens samhälle? Är det på grund av den alltmer sönderfallande familjebilden? Många mammor, många pappor? Eller har det att göra med att folk flyttar på sig oftare nu än förr? Eller att vi inte ger oss tid till samtal med äldre släkt? Kanske är det bristen av tid för kärlek och omsorg om varandra, av nära hudkontakt?

Vad tror ni?

Eller vi kanske inte är mer rotlösa nu än förr? Många av oss värderar också vår lycka efter tillgången på pengar. Vi drömmer om att bli rika utan eget engagemang, genom lottovinst eller liknande. Många tycker sig inte ha några pengar till att göra något kul för på semestern. Det är sällan tal om att man kan göra något roligt hemmavid, nej ut och resas skall det till varje pris, annars är man *fattig*

Att man har pengar till mat, husrum och livets nödtorft, det är liksom inget värt. Många ensamstående föräldrar har det förståss knepigt..det tror jag. Likadant med pensionärer och studenter men vi övriga gnäller vi med. Är varje dag en kamp för så många här i Sverige...egentligen? Vi har det de facto oerhört bra här i Sverige jämfört med många andra länder även om det kan kännas tufft för vissa. Men vi är väl ändå ett priviligerat folk, eller vad tycker ni? Klagar vi oftast i onödan? Mig själv går det ingen nöd på alls, även om det finns saker att önska.

 Dikt av G Fröding.

 Jag köpte min kärlek för pengar,

 för mig var ej annan att få

 sjung vackert I skorrande strängar,

sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få,

för den som ur Eden förbannats

är Eden ett Eden ändå.

¨¨°º© ©º°¨¨°º©©º°¨¨°¨¨°º© ©º°¨¨°º©©º°¨¨°¨¨°º© ©º°¨¨°º©©º°¨¨°¨¨°º© ©º°¨¨°¨¨°º© ©º°¨¨°º©©º°¨¨°¨¨°º© ©º°¨¨°º©©º°¨¨°¨¨°º© ©º°¨